Hur kan det vara så att när man hör ordet magsjuka, så blir man illamående på en gång?

Sitter och kollar på barnprogram med skruttan. Hon är så söt när hon kommenterar allt som händer på tv:n.
"åh, nej!", "där är trädet!", "oj NEJ!", "ett, tre, FEEEEM"
Så himla gulligt när hon pratar mer. Och räkna har hon börjat med, även om hon hoppar över varannan siffra. Inte dåligt för en 2-åring!

Jag undrar lite om den där hetsen man har om sitt barns utveckling. Min dotter har aldrig varit tidigast på något, heller aldrig väldigt sen. Hon är en lagom tös. Men så fort hon lärt sig något så blir det uppdateringar på fejjan så att man kan få lite gratulationer från folk som "couldn¨t care less"....
Varför är det så egentligen? Samtidigt får jag ångest när jag läser om andras barn som gått ett steg längre än min tös. Kanske slutat med napp, börjat kissa på pottan. De sakerna är jag mest orolig för just nu. Hon vill absolut inte sitta på pottan. Det var kul för ett år sedan, speciellt när det råkade komma ett par droppar och mamma tjöt av stolthet =D
Och napp.....
Hon går med dem mest hela dagarna hemma. Ibland får vi för oss att gömma allihop, men det lämnas någonstans efter en vila, och vips så sitter det fast en i munnen på henne... Ska samla ihop alla och koka dem snart i allafall.

Jepp, nu ska man försöka klä på sig och gå ut och handla lite grejer innan det är dags för middagsvilan. Ska försöka ta en dusch medan hon sover. Känner mig som världens äckel som inte duschat på ett par dagar. Men har ju bara varit hemma i morgonrocken juh. Det är mitt försvar =P