Hej igen. Lite uppdatering kanske vore på sin plats. Har inte varit så sugen på att skriva, det är ju ändå ingen som läser. Har inte haft så mycket tid till att skriva något heller.

I tisdags var det vul. Det gick bra, nästan allt var ute redan, som jag trodde. Jag fick ta lite prover och hcg-nivån var nere på noll redan i torsdags. Så jag tror ju att hela systemet är igång igen snarast. Är så himla glad att jag inte behövde skrapas eller något liknande. Är glad att det värsta är över. Inget ont, bara psykiskt knäckande att ha behövt gå igenom detta igen. Läkaren sa att det antagligen gått fel någonstans när hjärtat ska ha börjat slå. Och det är då det är vanligast att något går fel. Så jag behöver inte känna mig skyldig för att jag bär tungt på jobbet eller så. Gubben tog ju åt sig endel när det pekar mot kromosomfel eller liknande, han är rädd att det ska vara något fel på hans simmare. Men det fungerade ju för 3 år sedan, så det ska nog inte vara något problem. Jag ska börja äta vitaminer ordentligt igen i allafall. Folsyra mm. Ska bädda fint för nästa ankomst där nere i juvret ;)

Veckan har gått fort ändå. Det har varit underbart sommarväder, så vi har varit ute hur mycket som helst. Hälsat på en massa släktingar, grillat och haft familjemys. Skruttan har eventuellt åkt på en ögoninflammation igen. Det kommer lite gojs i ögonvrån hela tiden, men ögonen blir aldrig röda eller kliar. och det ökar liksom aldrig... Skumt, men jag hoppas att det inte bryter ut ordentligt. Gubben har antagligen fått tillbaka sina kära streptokocker, han hostar sig snart ut-och-in gubbstackarn....

Det känns som att vardagen är här igen faktiskt. Ganska konstigt hur olika människor kan ta det här med missfall och andra olyckligheter. En vecka, så ligger det långt bakåt i huvudet. Andra har förlorat en gång, och sedan gett upp för att det inte var värt att riskera att genomlida det igen..... Det är sorgligt att människor ska behöva lida mer än andra. Jag känner mig ändå lyckligt lottad. Jag har inte gett upp om framtiden. Varför ska man göra det? Framtiden är ju inte här än. Har man gett upp om den så kan man lika gärna "ta till repet" som en arbetskamrat så fint uttrycker det. Och jag har absolut så mycket som jag skulle missa om jag gav upp om framtiden. Jag har en underbar dotter och en gubbe utan dess like. Jag har en familj, om än ganska splittrad, som jag ändå är ganska stolt över. Det enda vore väl om jag hade en del fler kompisar kanske. Men det får bli ett helt annat kapitel...

Kort och gott, Lever mitt liv =)

Jepp, nu är man tillbaka till vardagslivet. Dottern på dagis, jag och gubben på jobbet. Har aldrig varit så nöjd över att vara helslut i kroppen efter rent slitjobb och inte bara psykisk utmattning. Jag är alltså trött ända ut i fingerspetsarna, så om jag skriver konstigt så vet ni varför.

Jag kanske inte berättat va jag jobbar med? Jag monterar isär el-skrot. Det är grovgöra och en massa skruvande, men det är verkligen jätteroligt. Förutom att det kan vara lite VÄL tungt ibland, jag som inte är så stor i kroppshyddan kan inte göra allt som de andra på jobbet. Lite handikappad blir man. När jag skulle köra iväg en 400 kgs klump med stål första dagen tillbaka på jobbet så skrattade en jobbarkompis åt mig, jag fick nämligen inte klumpen i rörelse ens..
Slet som ett litet djur med en vanlig palldragare, men är det en enda skruv ivägen så är det kört. Men det gick tillslut, efter mycket svordomar åt både stålet och jobbarkompisen. Men för det mesta så har vi en liten truck som är min bästa vän. =)
             
Nu i veckan så har vi börjat med ett nytt arbetsmoment. Det har varit kul att lära sig en ny grej, lite som en ny era på jobbet. Men när det är 93 skruv för att få bort en endaste liten platta.... Det är knas! Så det är därför jag är trött ända ut i fingertopparna. Skruvdragarvibrationer är inte att leka med...



              


Idag var en toppendag för lilla snuttan, hennes favoritperson i hela världen hämtade henne lite tidigare från dagis. Gubbens lillasyster nämligen, inte ens mamma duger när hon är med, DÅ är det illa.

Så nu sitter man här i sann skrivposition = nerbäddad i soffan med godispåse brevid. Det känns som om det händer allt för ofta. Snuttan sover och gubben drog iväg med grabbarna för att ta några pilsner och skvallra som de värsta kärringar, hihi.

Så denna vecka har hittills haft ups and downs, men mest ups. Att vara tillbaka på jobbet var precis lika skönt som jag tänkt. Snuttan klarade av att vara hela dagen på dagis utan att tröttna. Så brukar det annars vara när hon varit borta för länge, då finns inte orken där för ett 9 timmarspass. Men hon hade kört lite på halvfart på förmiddagen, sen kände fröknarna igen samma gamla busiga snutta igen, det var skönt att höra. Det enda som inte var så skönt att höra var att de gött henne för att hon såg så mager ut. De menade ju inte att pika mig så, men det högg allt lite i mammahjärtat när jag hörde det. Jag hade verkligen kämpat som en tok för att hon skulle få i sig nåt under sjukveckan, men ändå så känner man sig ju lite defensiv när man hör sånt. Men hon hade ätit bra på dagis nu iaf. Hon är nog också glad över att få vardagen tillbaka =D

Sitter här i soffan som en drottning med chips och dip brevid mig och datorn i knät. Ett lugnt avslut på en helvetisk vecka. Har varit hemma med sjuk dotter hela veckan. I början så var det jävligt lugnt, för då var hon slö av febern och låg mest i soffan och kollade på film. Det enda var väl att få i henne världens äckligaste medicin, kåvepenin... I början gick det ju bra att lura henne med att blanda det med olika saker, men hon har lärt sig allt nu..... Det enda som fungerar är att ge det i ett glas coca cola. Och den magiska drycken 3 ggr per dag i 10 dagar? Nä, tror inte det.... Massa skrik, gråt och hopplöshet, och dottern hade det nog inte kul heller =P
Och i slutändan så får det bli cola i allafall. 4 dagar kvar på kuren, det är 12 helvetesstunder kvar.

Igår hade jag tröttnat totalt, var så jäkla arg på medicinen, på dottern, mig själv och sambon att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hade god lust att vända upp och ned på hela lägenheten, växa och få stor kraftfull röst som Gandalf får när han blir arg på Bilbo. Vet nån vad jag menar då? (i´m not trying to rob you!)

                                           

Men nu är jag lugn igen. Är lycklig över mina första bloggkommentarer, tackar tackar =)

Jag funderar på hur mycket jag egentligen kommer att skriva på denna blogg, och vart riktningen kommer ta. Jag jobbar ju egentligen heltid och vet ju inte hur jag kommer orka skriva när jag startat under en hemmavecka. Men det märks väl. Jag har ju en del grejer som händer i mitt liv, men jag vill ju inte heller att det enbart ska bli en klagomur. Lite humor kommer allt att slinka in, kanske till och med lite fler bilder!

Håll tillgodo!

Nu har jag suttit i flera nätter och pillat på designen på den här bloggen, utan att faktiskt skriva ett enda ord. Det är konstigt att när jag ändå ska vara anonym på den här bloggen ska ha så svårt för vad folk ska tycka när de ser designen....
Ska det återspegla mig? Hur mycket? Ska folk kunna gissa sig till vem jag är? Och hur hemskt kommer innehållet i bloggen bli? Kommer jag kunna gå ut med min identitet någon gång? Är det egentligen så himla nödvändigt att vara hemlig?

Det finns så många frågor i mitt huvud som bara behöver få komma ut, det finns ingen ordning på dom alls. Så det är därför jag skapar denna blogg. Ska senare sätta lite olika kategorier på dom, så det iaf kan vara liite ordning på torpet!

Jag hoppas ni har överseende med min spretighet i inläggen, för detta kommer innehålla det mesta i mitt liv och det har många olika genrer. Drama, tragedi, komedi, romantik, kanske lite action också om ni har tur.

Så håll tillgodo, det kommer mera!