Hej igen. Lite uppdatering kanske vore på sin plats. Har inte varit så sugen på att skriva, det är ju ändå ingen som läser. Har inte haft så mycket tid till att skriva något heller.

I tisdags var det vul. Det gick bra, nästan allt var ute redan, som jag trodde. Jag fick ta lite prover och hcg-nivån var nere på noll redan i torsdags. Så jag tror ju att hela systemet är igång igen snarast. Är så himla glad att jag inte behövde skrapas eller något liknande. Är glad att det värsta är över. Inget ont, bara psykiskt knäckande att ha behövt gå igenom detta igen. Läkaren sa att det antagligen gått fel någonstans när hjärtat ska ha börjat slå. Och det är då det är vanligast att något går fel. Så jag behöver inte känna mig skyldig för att jag bär tungt på jobbet eller så. Gubben tog ju åt sig endel när det pekar mot kromosomfel eller liknande, han är rädd att det ska vara något fel på hans simmare. Men det fungerade ju för 3 år sedan, så det ska nog inte vara något problem. Jag ska börja äta vitaminer ordentligt igen i allafall. Folsyra mm. Ska bädda fint för nästa ankomst där nere i juvret ;)

Veckan har gått fort ändå. Det har varit underbart sommarväder, så vi har varit ute hur mycket som helst. Hälsat på en massa släktingar, grillat och haft familjemys. Skruttan har eventuellt åkt på en ögoninflammation igen. Det kommer lite gojs i ögonvrån hela tiden, men ögonen blir aldrig röda eller kliar. och det ökar liksom aldrig... Skumt, men jag hoppas att det inte bryter ut ordentligt. Gubben har antagligen fått tillbaka sina kära streptokocker, han hostar sig snart ut-och-in gubbstackarn....

Det känns som att vardagen är här igen faktiskt. Ganska konstigt hur olika människor kan ta det här med missfall och andra olyckligheter. En vecka, så ligger det långt bakåt i huvudet. Andra har förlorat en gång, och sedan gett upp för att det inte var värt att riskera att genomlida det igen..... Det är sorgligt att människor ska behöva lida mer än andra. Jag känner mig ändå lyckligt lottad. Jag har inte gett upp om framtiden. Varför ska man göra det? Framtiden är ju inte här än. Har man gett upp om den så kan man lika gärna "ta till repet" som en arbetskamrat så fint uttrycker det. Och jag har absolut så mycket som jag skulle missa om jag gav upp om framtiden. Jag har en underbar dotter och en gubbe utan dess like. Jag har en familj, om än ganska splittrad, som jag ändå är ganska stolt över. Det enda vore väl om jag hade en del fler kompisar kanske. Men det får bli ett helt annat kapitel...

Kort och gott, Lever mitt liv =)