Jepp, nu är man tillbaka till vardagslivet. Dottern på dagis, jag och gubben på jobbet. Har aldrig varit så nöjd över att vara helslut i kroppen efter rent slitjobb och inte bara psykisk utmattning. Jag är alltså trött ända ut i fingerspetsarna, så om jag skriver konstigt så vet ni varför.

Jag kanske inte berättat va jag jobbar med? Jag monterar isär el-skrot. Det är grovgöra och en massa skruvande, men det är verkligen jätteroligt. Förutom att det kan vara lite VÄL tungt ibland, jag som inte är så stor i kroppshyddan kan inte göra allt som de andra på jobbet. Lite handikappad blir man. När jag skulle köra iväg en 400 kgs klump med stål första dagen tillbaka på jobbet så skrattade en jobbarkompis åt mig, jag fick nämligen inte klumpen i rörelse ens..
Slet som ett litet djur med en vanlig palldragare, men är det en enda skruv ivägen så är det kört. Men det gick tillslut, efter mycket svordomar åt både stålet och jobbarkompisen. Men för det mesta så har vi en liten truck som är min bästa vän. =)
             
Nu i veckan så har vi börjat med ett nytt arbetsmoment. Det har varit kul att lära sig en ny grej, lite som en ny era på jobbet. Men när det är 93 skruv för att få bort en endaste liten platta.... Det är knas! Så det är därför jag är trött ända ut i fingertopparna. Skruvdragarvibrationer är inte att leka med...



              


Idag var en toppendag för lilla snuttan, hennes favoritperson i hela världen hämtade henne lite tidigare från dagis. Gubbens lillasyster nämligen, inte ens mamma duger när hon är med, DÅ är det illa.

Så nu sitter man här i sann skrivposition = nerbäddad i soffan med godispåse brevid. Det känns som om det händer allt för ofta. Snuttan sover och gubben drog iväg med grabbarna för att ta några pilsner och skvallra som de värsta kärringar, hihi.

Så denna vecka har hittills haft ups and downs, men mest ups. Att vara tillbaka på jobbet var precis lika skönt som jag tänkt. Snuttan klarade av att vara hela dagen på dagis utan att tröttna. Så brukar det annars vara när hon varit borta för länge, då finns inte orken där för ett 9 timmarspass. Men hon hade kört lite på halvfart på förmiddagen, sen kände fröknarna igen samma gamla busiga snutta igen, det var skönt att höra. Det enda som inte var så skönt att höra var att de gött henne för att hon såg så mager ut. De menade ju inte att pika mig så, men det högg allt lite i mammahjärtat när jag hörde det. Jag hade verkligen kämpat som en tok för att hon skulle få i sig nåt under sjukveckan, men ändå så känner man sig ju lite defensiv när man hör sånt. Men hon hade ätit bra på dagis nu iaf. Hon är nog också glad över att få vardagen tillbaka =D