Idag kom den. The blob. Klumpen, det döda lilla livet. Blä.

På jobbet dessutom. Tänkte när jag spolade att "detta var ju en ovärdig begravning". Bröt ihop lite sen, satte mig ute i det overkligt fina vädret och släppte fram några ensamma tårar. Det blev ett jävla liv. Chefen kom ut och frågade hur det var. Ingen fara sa jag, nåt tråkigt hade hänt i helgen bara. Mina närmaste jobbarkompisar vet att jag blir sån ibland, gråtig. En av dem tog med lite plockjobb ut så att jag skulle kunna sitta ute ensam och jobba. Det var gulligt av honom.
Men jag fick inte vara själv ändå. Folk skulle röka, de skulle fika. Bara ut och ta luft. Alla jävla ursäkter för att kolla på tjejen som mår dåligt. Inte frågade de hur det var, de skulle bara glo... Borde tagit betalt. Men jag gav dem ett stort leende som ett statement att *du missade showen, sucker!*

Min gubbe kom också ut såklart, han FÅR komma och kolla hur jag mår. Vi pratade lite medan nån stod i fönstret och tjuvlyssnade, sen kom han ut varje kvart bara för att pussa mig på huvudet... =)

Imorgon ska vi till gyn och kolla om det behöver skrapas eller om jag klarar mig ändå. Det gjorde jag förra gången. Sen tar vi en heldag på stan eller i någon park, bara vi i lilla familjen. För  det är vi ju trots allt redan, oavsett hur många barn vi har. Vi har en underbar liten dotter. En skruttig liten goding som charmar alla i sin väg. Ingen har ett sånt underbart barn som vi, så det är väl inte undra på om vi inte kan skaffa fler. Vi kan bara få en sån tur en gång =)