Vettefan alltså, det rinner tankar i huvudet på mig, men kan liksom inte få ord på dom! Så frustrerande.

Om någon märkte det så nämnde jag att vi vill ha fler barn. Denna tanke har funnits ända sen skruttan föddes, det SKULLE vara 2-3 år emellan dom. Nu har skruttan fyllt 2 år, och fortfarande inget.... Vi har aktivt försökt, räknat ut, testat olika "metoder", men inget händer!

I somras plussade vi, men det blev missfall i vecka 7. Vi hann inte vara så himla glada, men jag tänkte mest det som ett tecken på att jag iaf kunde bli gravid. Månad efter månad under hösten-vintern blev jag bara ledsnare och ledsnare. Gick verkligen och tänkte på "gravid! Barn! Nu!" hela tiden. Varje toalettbesök var en plåga. Tankarna snurrade...

Tillslut frågade gubben en dag om jag ville göra slut. Jag som inte tänkt tanken ens, fick en kalldusch! Men det var en kalldusch jag behövde. Jag hade totat stängt ute min egna lilla familj i önskan på en utökning av den. Jag hade inte sett hur mitt mående påverkade mina största kärlekar här i mitt liv. Jag svor att aldrig göra så igen! Vi tog en paus i barnverkstan, det hände ju ändå inget. Jag försöker koppla bort allt vad ägglossning och bim heter, vill inte bli så deppig igen som jag var. Nu tar vi det som det kommer, men  ska eventuellt på en utredning i maj. Då har det gått ett år av försök till att få ett syskon...

Och medan vi bara står och trampar på samma ruta så springer folk förbi med gravidmagar, barnvagnar och ultraljusbilder. Om vi hade fått behålla det vi väntade i somras så hade jag haft en liten nyföding i famnen just nu. Eller fortfarande suttit, tung som ett hus och bara önskat att jag inte alls väntade barn längre =P

Det finns många om i denna historia, och den är inte slut än på långa vägar. Jag återkommer...