Nej, det blev visst ingen bebis nu heller. Blöder som fan, klumpar och allt. Sambon frågar hela tiden hur det går, han lever fortfarande på hoppet. Men jag snäste åt honom att det inte är nån jävla idé, det är inget kvar... Jag vet att jag är hård mot honom, och han förtjänar det verkligen inte, men det är mitt sätt att sörja på helt enkelt.

Så ska man gå igenom detta igen. Det känns värre den här gången. Förra gången i somras så var jag ändå lite tacksam att ha gått igenom detta en gång, nu vet man lite mer vad man pratar om liksom. Men nu, det var ju en födelsedagspresent till min älskling! =(