Yes, jag har varit "gravid" i en vecka. Inbillar mig sparkar i magen redan. Läser mina anteckningar från väntan på dottern. I vecka 12 kände jag henne för första gången. Fan, då kan det inte vara sparkar. Om jag inte gått längre än jag trott?! Vem vet, det HAR hänt förr....

Fattar ni vilket virrvarr det är i huvudet?!! Helt bort-i-tvär-knas, men så är det. Är på nåt sätt inte lika orolig för att nåt ska vara fel, som första gången. Men efter ett missfall när man gått och hoppats och längtat så tar jag istället och njuter av de dagar som gått förbi utan problem. Tänk att så många tankar kan komma på en ynka vecka. Fast ibland slår det mig att jag inte tänkt på att jag är gravid på ett bra tag. Första gången kan jag med säkerhet säga att det aldrig gick mer än en timme innan jag påminde mig själv, "jag är gravid!" Nu kan det gå många timmar mellan varven, speciellt på jobbet.

Där har jag förresten haft mina funderingar. Tänk om man får i sig något giftigt genom jobbet? En massa ämnen som lagras i moderkakan och pumpas in i knytet i magen om några veckor...? Det SKA inte vara någon fara, men det KAN ju...
(..och där försvann mitt carpe diem-tjat bara några rader innan...)
Har i allafall slutat lyfta så jäkla tungt som jag gjort innan. Min jävla ischias-nerv har spökat de senaste 2,5 åren nu, så kan ju skylla på det så länge. Men att dra 500 kg stål med en vanlig palldragare är väl godkänt..? =P
Jag är bara nöjd med att få en sån klump i rullning....