Hur kan det vara så att när man hör ordet magsjuka, så blir man illamående på en gång?

Sitter och kollar på barnprogram med skruttan. Hon är så söt när hon kommenterar allt som händer på tv:n.
"åh, nej!", "där är trädet!", "oj NEJ!", "ett, tre, FEEEEM"
Så himla gulligt när hon pratar mer. Och räkna har hon börjat med, även om hon hoppar över varannan siffra. Inte dåligt för en 2-åring!

Jag undrar lite om den där hetsen man har om sitt barns utveckling. Min dotter har aldrig varit tidigast på något, heller aldrig väldigt sen. Hon är en lagom tös. Men så fort hon lärt sig något så blir det uppdateringar på fejjan så att man kan få lite gratulationer från folk som "couldn¨t care less"....
Varför är det så egentligen? Samtidigt får jag ångest när jag läser om andras barn som gått ett steg längre än min tös. Kanske slutat med napp, börjat kissa på pottan. De sakerna är jag mest orolig för just nu. Hon vill absolut inte sitta på pottan. Det var kul för ett år sedan, speciellt när det råkade komma ett par droppar och mamma tjöt av stolthet =D
Och napp.....
Hon går med dem mest hela dagarna hemma. Ibland får vi för oss att gömma allihop, men det lämnas någonstans efter en vila, och vips så sitter det fast en i munnen på henne... Ska samla ihop alla och koka dem snart i allafall.

Jepp, nu ska man försöka klä på sig och gå ut och handla lite grejer innan det är dags för middagsvilan. Ska försöka ta en dusch medan hon sover. Känner mig som världens äckel som inte duschat på ett par dagar. Men har ju bara varit hemma i morgonrocken juh. Det är mitt försvar =P

....jag funderar lite. Hur kan jag göra min blogg mer intressant?
Bilder är ju alltid bra, men det tar så lång tid att lägga in =P
Nån som har en idé? Jag kanske inte skriver varje dag, är det fel det? Endel bloggar jag själv läser uppdateras flera gånger per dag, andra kanske ett par gånger i veckan. De som uppdateras fler gånger om dagen handlar ju mer om vardagsgrejer. De som det skrivs i ett par gånger i veckan, de har oftast lite mer substans, lite mer tanke bakom. Då är det värt att vänta på liksom. Det är väl mer de bloggarna jag tycker om, kanske...

Jag tror nog att jag tycker om båda sorterna förresten. Jag vill gärna veta hur människors vardag ser ut, speciellt om de har småbarn som jag. Annars vill jag gärna veta vad som finns mer under ytan på människor, precis som det jag försöker pränta ner här.

Problemet med bilder också. Jag vill ju vara anonym... Hmmm, kruxigt det där.


                                                 

Hej igen. Lite uppdatering kanske vore på sin plats. Har inte varit så sugen på att skriva, det är ju ändå ingen som läser. Har inte haft så mycket tid till att skriva något heller.

I tisdags var det vul. Det gick bra, nästan allt var ute redan, som jag trodde. Jag fick ta lite prover och hcg-nivån var nere på noll redan i torsdags. Så jag tror ju att hela systemet är igång igen snarast. Är så himla glad att jag inte behövde skrapas eller något liknande. Är glad att det värsta är över. Inget ont, bara psykiskt knäckande att ha behövt gå igenom detta igen. Läkaren sa att det antagligen gått fel någonstans när hjärtat ska ha börjat slå. Och det är då det är vanligast att något går fel. Så jag behöver inte känna mig skyldig för att jag bär tungt på jobbet eller så. Gubben tog ju åt sig endel när det pekar mot kromosomfel eller liknande, han är rädd att det ska vara något fel på hans simmare. Men det fungerade ju för 3 år sedan, så det ska nog inte vara något problem. Jag ska börja äta vitaminer ordentligt igen i allafall. Folsyra mm. Ska bädda fint för nästa ankomst där nere i juvret ;)

Veckan har gått fort ändå. Det har varit underbart sommarväder, så vi har varit ute hur mycket som helst. Hälsat på en massa släktingar, grillat och haft familjemys. Skruttan har eventuellt åkt på en ögoninflammation igen. Det kommer lite gojs i ögonvrån hela tiden, men ögonen blir aldrig röda eller kliar. och det ökar liksom aldrig... Skumt, men jag hoppas att det inte bryter ut ordentligt. Gubben har antagligen fått tillbaka sina kära streptokocker, han hostar sig snart ut-och-in gubbstackarn....

Det känns som att vardagen är här igen faktiskt. Ganska konstigt hur olika människor kan ta det här med missfall och andra olyckligheter. En vecka, så ligger det långt bakåt i huvudet. Andra har förlorat en gång, och sedan gett upp för att det inte var värt att riskera att genomlida det igen..... Det är sorgligt att människor ska behöva lida mer än andra. Jag känner mig ändå lyckligt lottad. Jag har inte gett upp om framtiden. Varför ska man göra det? Framtiden är ju inte här än. Har man gett upp om den så kan man lika gärna "ta till repet" som en arbetskamrat så fint uttrycker det. Och jag har absolut så mycket som jag skulle missa om jag gav upp om framtiden. Jag har en underbar dotter och en gubbe utan dess like. Jag har en familj, om än ganska splittrad, som jag ändå är ganska stolt över. Det enda vore väl om jag hade en del fler kompisar kanske. Men det får bli ett helt annat kapitel...

Kort och gott, Lever mitt liv =)

Jepp, nu är man tillbaka till vardagslivet. Dottern på dagis, jag och gubben på jobbet. Har aldrig varit så nöjd över att vara helslut i kroppen efter rent slitjobb och inte bara psykisk utmattning. Jag är alltså trött ända ut i fingerspetsarna, så om jag skriver konstigt så vet ni varför.

Jag kanske inte berättat va jag jobbar med? Jag monterar isär el-skrot. Det är grovgöra och en massa skruvande, men det är verkligen jätteroligt. Förutom att det kan vara lite VÄL tungt ibland, jag som inte är så stor i kroppshyddan kan inte göra allt som de andra på jobbet. Lite handikappad blir man. När jag skulle köra iväg en 400 kgs klump med stål första dagen tillbaka på jobbet så skrattade en jobbarkompis åt mig, jag fick nämligen inte klumpen i rörelse ens..
Slet som ett litet djur med en vanlig palldragare, men är det en enda skruv ivägen så är det kört. Men det gick tillslut, efter mycket svordomar åt både stålet och jobbarkompisen. Men för det mesta så har vi en liten truck som är min bästa vän. =)
             
Nu i veckan så har vi börjat med ett nytt arbetsmoment. Det har varit kul att lära sig en ny grej, lite som en ny era på jobbet. Men när det är 93 skruv för att få bort en endaste liten platta.... Det är knas! Så det är därför jag är trött ända ut i fingertopparna. Skruvdragarvibrationer är inte att leka med...



              


Idag var en toppendag för lilla snuttan, hennes favoritperson i hela världen hämtade henne lite tidigare från dagis. Gubbens lillasyster nämligen, inte ens mamma duger när hon är med, DÅ är det illa.

Så nu sitter man här i sann skrivposition = nerbäddad i soffan med godispåse brevid. Det känns som om det händer allt för ofta. Snuttan sover och gubben drog iväg med grabbarna för att ta några pilsner och skvallra som de värsta kärringar, hihi.

Så denna vecka har hittills haft ups and downs, men mest ups. Att vara tillbaka på jobbet var precis lika skönt som jag tänkt. Snuttan klarade av att vara hela dagen på dagis utan att tröttna. Så brukar det annars vara när hon varit borta för länge, då finns inte orken där för ett 9 timmarspass. Men hon hade kört lite på halvfart på förmiddagen, sen kände fröknarna igen samma gamla busiga snutta igen, det var skönt att höra. Det enda som inte var så skönt att höra var att de gött henne för att hon såg så mager ut. De menade ju inte att pika mig så, men det högg allt lite i mammahjärtat när jag hörde det. Jag hade verkligen kämpat som en tok för att hon skulle få i sig nåt under sjukveckan, men ändå så känner man sig ju lite defensiv när man hör sånt. Men hon hade ätit bra på dagis nu iaf. Hon är nog också glad över att få vardagen tillbaka =D